Äntligen har min kamera hittat hem! Jag är så glad! Har känt mig handikappad utan den. Mobilen kan ju aldrig komma i närheten av lika bra bilder.
Emils båda fröknar är helt fantastiska. Dom gör mer än sitt jobb. Han har ju ADHD och det är inte alltid lätt att vara fröken då han sätter sig på tvären eller får ett utbrott. Men aldrig har jag märkt att de tycker att det är jobbigt på något sätt. De gör allt de kan för att det ska gå så bra som möjligt för honom och försöker förbereda honom på allt som ska hända. Förändringar är inget han gillar. Rutiner, rutiner, rutiner. Men det går superbra för honom. Så hur ska man kunna visa sin tacksamhet för allt dom gör för min lilla guldklimp? Dyra presenter går ju liksom bort med min ekonomi. Men den ena fröken som Emil haft i "sexårs" fick en ask med ordspråk av mig när Emil slutade där. (Ja alla fröknar fick så klart. Men hon följde med upp i ettan). Och det var oerhört uppskattat! Så då gjorde jag små album igen med nya ordspråk till dessa två underbara fröknar. Skulle ta ner månen för dom om jag kunde...
Nu ska jag sluta dravla. Här kommer bilder på albumen.




Framidan på andra albumet.

1.   2.    3.  

1. Stämpel inne i det första albumet
2. Ordspråk utskrivet på OH-plast och fastsatt inne i albumet
3. En tag ur det andra albumet