Ja innehållet var gult!
Min 6:e klänning är gul. Älskar den. Också! ;-)



Även denna är köpt ur min älsklingsgrupp på Facebook. Fancy Fatshion.
Jag har fått så mycket självförtroende ifrån dom. Vilket underbart gäng!
Alla är så snälla och peppande. Inte ett ont ord. Jag älskar att sitta och läsa tips och råd som alla delar med sig av. Tänk ett helt gäng med tjejjer som är snälla mot varandra! Det ni! ;-)
Nu ska jag krypa ner i sängen och kurera mig.
Kram!

I söndags gjorde jag ett litet besök i en webb-butik som heter Nicas Design och blev kär i det här armbandet.


(Bild lånad från Nicas Design)


Fast på mitt står det EMIL. ;-)
Jag fick det idag. Snacka om snabb leverans!
Och vad jag är nöjd!
Kika in och titta på allt fint hon har!

Jag har ju snackat om att jag håller på med en resa. En resa i mig själv kan man nästan säga. Man skulle ju kunna tycka att efter ha levt i en och samma kropp i 40 år så borde man ju känna den. Kan säga att så är icke fallet. Gäller även min hjärna. Den har visserligen varit avstängd i långa perioder. Men den hittar jag nya sidor hos varje dag nu känns det som! ;-)
Jag har ju nästan alltid varit stor. Och jag har alltid skämts för det och försökt dölja mig själv under lager av stora, svarta kläder. Och på sommrarna har jag helst varit inne eftersom jag svettats så mycket i alla mina kläder.
I år. I år!!!! Är jag brun! Jag är jättebrun! Varför? Jo jag tänker inte dölja min kropp för att andra inte ska må dåligt. Nu klär jag av mig så jag slipper vara så in i bängen varm hela tiden. Vad har hänt? Min hjärna vände helt om när jag fyllde 40 i mars tror jag. För jag har tom köpt klänningar. Japp! Plural! KLÄNNINGAR!!!!! Och jag har dom på mig!! Och bara en är svart. Alla andra är i färg! Och jäklar vad skönt det är!!! Jag mår så superbra!
Och fast jag inte lyckats gå ner ett enda hekto. (Glass är för gott!) Så säger folk till mig att jag ser så pigg och fräch ut. Jag suger åt mig. Mmmmm. Give it to mig! ;-)
Här kommer lite bildbevis...






Fan vad snygg jag är! ;-)
Så säger jag bara. För kanske om jag upprepar det tillräckligt ofta så kanske jag tror på det en dag.
Natti natti!

Idag har det inte varit någon bra dag. Kroppen är fortfarande risig efter Stockholmsresan. Tänk att det ska vara så svårt att sätta gränser! Jag vill så mycket. Jag vill göra saker. Uppleva. Känna. Vara. Men jag känner mig så begränsad och fastlåst i en kropp som inte håller med hjärnan. Varför kan jag inte bara acceptera hur läget är? Varför kan jag inte anpassa mig efter kroppen dagsform? Varför kan jag inte lära mig att säga nej. Till mig själv. Och till andra.
Jag vet att jag inte ska misströsta.
Jag lever. Jag har tak över huvudet. Mat på bordet. En underbar son. Och fantastiska vänner.
Varför kan jag inte nöja mig med det? Varför vill jag ha mer?
Jag borde vara tacksam istället.
Tacksam för att jag slipper rullstolen och klarar mig riktigt bra med en krycka.
Tacksam för att jag klarade av att föda min son. Taksam för att han lever och mår bra.
Tacksam för att mina vänner fortfarande finns vid min sida trots mina humörsvägningar och alla problem.
Jag borde vara tacksam för att solen går upp varje morgon. För att fåglarna sjunger. För att jordgubbarna är billiga och jag kan äta så många jag vill.
Ja det finns hur mycket som helst att var tacksam för.
Varför känner jag mig då som jag gör?

Jag tar mig en jordgubbe till och hoppas på att det känns bättre i morgon.
I morgon är en ny dag. Med nya möjligheter.
I morgon kommer det bli en bra dag.
Det tycker jag att vi bestämmer det. ;-)